Pendlarnytt

Så fort är dags att kontrollera tidtavlan för ditt tåg när du ska åka någonstans är den avgörande informationen alltid i mitten av tavlan. Där står nämligen den faktiska tiden då tåget går. Ursprungstiden är ju faktiskt bara ett riktmärke och böjer sig alltid för mittentiden.

I vintertider är det vanligt med mittentider. Faktum är att man nästan kan kolla snödjupet och få en vägledning till hur många mittentider det kommer finnas på tavlan. 2 cm snö, ca 2 mittentider. Snödjupet just nu verkar vara runt 10-15 cm och enkelspår till/från Malmö.

Åker man buss är man sällan själv, det är generellt fler personer på bussen. Är det dessutom morgon och rusningstrafik är naturligtvis så att det snarare är trångt eller fullt på bussen.

Men OM man beslutar sig för att åka morgonbussen med resväska, axelremsväska och hund infaller en oerhörd ensamhet så fort man kommer på bussen. Ingen låtsas om dig, väljer att notera dina problem att balansera dessa saker eller visar minsta tillstymmelse till att flytta på sig när du ska försöka passera. Tvärtom är du plötsligt ett problem på bussen, någon som ”borde veta bättre” och som bara är i vägen.

I en Mr. Bean-liknande situation får man alltså försöka ta sig av bussen med en hund som mer än allt annat vill lukta på stolpen 3 meter från utgången medan väskorna plötsligt känns tyngre än någonsin.
Godmorgon? Nej bara tidigt.

I morgonrusningens trafik ingår ett stort antal människor. Så många att det oftast är tur att de flesta bussar går så ofta som de gör, annars skulle det inte fungera alls. Likväl finns det vissa tider då antalet människor överstiger bussarnas kapacitet trots att de går väldigt tätt. Den drabbade är såklart pendlaren, men den riktigt utsatte är busschauffören. Det kan knappast vara lätt att konstant be folk ”gå längre bak i bussen” samtidigt som man ler förstående och fipplar med växel åt puckot som just äntrat bussen med en hundralapp för att betala en 18 kr-resa. Likväl när bussen så ”fyllts”, dvs. att de stående människorna i bussen upptar mer yta än de sittande och samtal med chauffören under resan nästan blir omöjligt att undvika då han sitter 30 cm från din navel, så måste antalet ytterligare passagerar begränsas.

Dagens lösning på detta, från busschauffören, var exemplarisk och tydlig. Han valde helt sonika att stänga dörrarna in till bussen, någonstans framför/mitt i ansiktet på den unga kvinna som förberett sig på att gå på bussen i en förhoppning om att komma med. Med en rivstart drar bussen iväg (för att komma 3,5 meter fram till rödljuset och där bli stående i 2 minuter) medan hennes förvånade minspel vittnar om både förståelse och aggression över det inträffade. Hon tvingades (liksom pendalrnytts utsände två personer bakom kvinnan i ”kön”) att vänta ytterligare 4 minuter på nästa buss och en liknande ritual.

När jag nu gör temporär comeback i tågpendlandet så ska jag passa på att ta tillfället i akt (tautologi?) att romantiska denna kommunikationsmetod. Ni ska få se vad jag menar:

+ att få starta sin morgon i ro och tystnad (kan ha att göra med att jag sitter på det norrgående notta lotta actiontåget 05:53..)

+ hinna läsa det senaste numret av Runners World utan att ta tid från andra viktiga sysslor (såsom att faktiskt SPRINGA vilket jag om fem månader förväntas göra 4,5 timmar i sträck)

+ att använda pendlandet som en tid för inre reflektion och eftertanke (läs: vara osocial och se så surmulen ut jag bara kan så eventuella bredvidsittare avskräckes)

Så, att tågpendla är alltså så himla key för att man hinner 1) fixa puffy eyes daddy-looken för att man gått upp i okristlig tid, 2) skaffa sig lite extra dåligt samvete för icke utförda löpkilometrar och 3) höja den sociala fobin ytterligare något snäpp.

I feel better already!

Roliga scener ur verkligheten förgyller allas vardag, men frågan är om inte synen av en cyklist med lätt vild blick, fibrilt trampandes i bussfilen med en 2 tons grön stadsbuss flåsandes i nacken och en chaufför det bredaste leendet i Nordeuropa ändå tar månadens pris…

Ibland kan det hända sig att man som pendlare plötsligt får en tant i knät. Idag är 07:10-tåget så fullt att folk står och ibland går i mittgångarna i jakt på en eventuellt förbisedd sittplats. Det räcker att tåget kränger en smula för att vissa ska flyga som vantar. Så var fallet med dagens tant. Undrar om det borde vara hjälmkrav på morgonpendling?Q

Ibland får jag intrycket att tågförarna sätter särskild prestige i att starta mjukt. Idag lyckades föraren på 07:10-tåget från Helsingborg accellerera ekipaget från stillastående så behagligt att jag tänkte på en varm sommarbris. Mycket kompetent gjort. Det gjorde också att han blir förlåten för att komma iväg först 07:13. Det är viktigt med yrkesstolthet.