Inget har avlidit, lugn och fin nu.
Problematiken ligger i att inläggen till bloggen är
1. Försenade pga. frusna växlar/ombyggnation
2. Fast på ett tåg mellan två stationer
3. Inte lika relevanta när inte våra utsända de facto pendlar.
Ingen anledning till oro, innan du vet ordet av är vi tillbaka! Håll ut och gilla bloggen!
Så fort är dags att kontrollera tidtavlan för ditt tåg när du ska åka någonstans är den avgörande informationen alltid i mitten av tavlan. Där står nämligen den faktiska tiden då tåget går. Ursprungstiden är ju faktiskt bara ett riktmärke och böjer sig alltid för mittentiden.
I vintertider är det vanligt med mittentider. Faktum är att man nästan kan kolla snödjupet och få en vägledning till hur många mittentider det kommer finnas på tavlan. 2 cm snö, ca 2 mittentider. Snödjupet just nu verkar vara runt 10-15 cm och enkelspår till/från Malmö.
Åker man buss är man sällan själv, det är generellt fler personer på bussen. Är det dessutom morgon och rusningstrafik är naturligtvis så att det snarare är trångt eller fullt på bussen.
Men OM man beslutar sig för att åka morgonbussen med resväska, axelremsväska och hund infaller en oerhörd ensamhet så fort man kommer på bussen. Ingen låtsas om dig, väljer att notera dina problem att balansera dessa saker eller visar minsta tillstymmelse till att flytta på sig när du ska försöka passera. Tvärtom är du plötsligt ett problem på bussen, någon som ”borde veta bättre” och som bara är i vägen.
I en Mr. Bean-liknande situation får man alltså försöka ta sig av bussen med en hund som mer än allt annat vill lukta på stolpen 3 meter från utgången medan väskorna plötsligt känns tyngre än någonsin.
Godmorgon? Nej bara tidigt.
I morgonrusningens trafik ingår ett stort antal människor. Så många att det oftast är tur att de flesta bussar går så ofta som de gör, annars skulle det inte fungera alls. Likväl finns det vissa tider då antalet människor överstiger bussarnas kapacitet trots att de går väldigt tätt. Den drabbade är såklart pendlaren, men den riktigt utsatte är busschauffören. Det kan knappast vara lätt att konstant be folk ”gå längre bak i bussen” samtidigt som man ler förstående och fipplar med växel åt puckot som just äntrat bussen med en hundralapp för att betala en 18 kr-resa. Likväl när bussen så ”fyllts”, dvs. att de stående människorna i bussen upptar mer yta än de sittande och samtal med chauffören under resan nästan blir omöjligt att undvika då han sitter 30 cm från din navel, så måste antalet ytterligare passagerar begränsas.
Dagens lösning på detta, från busschauffören, var exemplarisk och tydlig. Han valde helt sonika att stänga dörrarna in till bussen, någonstans framför/mitt i ansiktet på den unga kvinna som förberett sig på att gå på bussen i en förhoppning om att komma med. Med en rivstart drar bussen iväg (för att komma 3,5 meter fram till rödljuset och där bli stående i 2 minuter) medan hennes förvånade minspel vittnar om både förståelse och aggression över det inträffade. Hon tvingades (liksom pendalrnytts utsände två personer bakom kvinnan i ”kön”) att vänta ytterligare 4 minuter på nästa buss och en liknande ritual.
Roliga scener ur verkligheten förgyller allas vardag, men frågan är om inte synen av en cyklist med lätt vild blick, fibrilt trampandes i bussfilen med en 2 tons grön stadsbuss flåsandes i nacken och en chaufför det bredaste leendet i Nordeuropa ändå tar månadens pris…
Det är som vanligt tyst som i graven inne i bussen som sakta puttrar fram genom morgontrafiken. Den ryckiga körstilen som busschauffören praktiserar gör alla lite lätt obekväma, framförallt när vinterkläderna som åkt fram plötsligt gör en generös sittplats trång och liten.
Vid folkets park sker så det som förändrar karaktären på bussresan. Ombord kliver 5 stycken mörkhyade herrar, troligen med ursprung i centrala Afrika. De ser oerhört ovana ut vid kylan och mängden vinterkläder de har på sig stärker intrycket av att klimatet måste vara nytt för dem. Omedelbart bryter de bussåkandets oskrivna regler: De pratar högljutt, ler mot allt och alla och ger på det hela taget ett så spontant intryck att man som stelfrusen blekvit bussresenär undrar hur man egentligen tänkt som varit så inåtvänd och tyst fram tills nu.
En station senare har klimatet på bussen förändrats och temperaturen som nyss gjorde att jag småfrös i min höstrock har förändrats så pass att jag känner ett behov av att knäppa upp. När så fler passagerare äntrar bussen blir det tydligt för alla att denna händelse är det roligaste som kan hända en busstur som denna. Gapskratt och ett nästan dansartat bakåtklivande i bussen får alla sittande att dra på smilbanden medan den vandrande isbrytaren tar sig längre bak.
Nästa station är min avstigningsplats men det är inte förrän jag klivit av bussen, stannat till i kylan och känt hur mina leder stelnat till igen som jag inser att jag stänger rocken, spänner musklerna vid varje steg och sakta men säkert sänker blicken så den fokuserar på trottoaren framför mig igen.
Nu undrar många vad som hände med resan in i det okända som kallas ”landsbygden”. Well, den hände men mer oinspirerande resa får man leta efter… Så det gör vi! Pendlarnytt ger inte upp utan konstaterar att 17.20-tåget mot Eslöv inte inspirerar tillräckligt; men samtidigt en solid grund att fortsätta efterforskningar överallt annars!
Dagens insikt blev speciell när den äldre damen i busskön diskuterade betalandet med busschauffören så länge att bussen med avgångstid 5 min efter kunde köra om och därmed varva sin kollega. Resenärerna verkade tycka lika bra om detta som busschauffören. Betalningen då? Jojo-blipparen var trasig, vilket damen inte ville acceptera då hon köpt månadskort för att ta vara på alla dagar. Förhoppningsvis kan hon okynnesresa med bussen hem och då betala så hon får valuta för pengarna…
I ett försök att vidga vyerna kommer snart en av pendlarnytts utsända bege sig mot en skånsk småstad via tåg.
vidare info kommer…
Folk som bloggar behöver såklart stöd. Utan material att blogga om blir inläggen snart som postkontoren i Sverige, tämligen glesa (poäng).
Idag konstaterade en av pendlarnyts administration att Fazer skickat oförsvarliga mängder choklad till en kvinna som bloggar om just choklad i olika format och varianter. Fair enough, de vinner ju på det eftersom hon nämnde deras bidrag ganska omgående. Hon blir glad eftersom hon får choklad och fler saker att blogga om.
Pendlarnytt undrar nu i stillhet; var är våra månadskort, Skånetrafiken? Inte för att vi på något sätt kräver sådana, vi kommer likväl att pendla vidare i vår vardag med samma frenesi på jakt efter insikter och fyndigheter men likväl hade backningen känts som en uppmuntran. En indikation på att uppskattandet inte bara finns i läsarens mungipe-leende eller i facebook/twitter-gillandets stillsamma befintlighet utan även inuti det system vi dagligen begagnar oss av i vårt konstanta sökande efter ljuspunkter i vardagen. För en organisation där spott och spä tillhör vardagen, där tidhållandet ska vara en självklarhet och minsta försening innebär dålig publicitet och opinion i diverse medier och där resenärens feedback är lika ovanlig som patiens med riktiga spelkort känns tillvaratagandet av de som försöker bidra till gemytligheten desto viktigare!
Annars går det bra med ett rabattkort också…