Pendlarnytt

Malmö som stad har en vana att innehålla bilar. En hel del sådana, framförallt på morgonen. Detta har lett till vissa trafikmässigt intressanta lösningar i rusningstrafikens outtröttliga värld. Morgonens busschaufför rationaliserade helt enkelt bort bytet av körbana till hållplatsen under parollen ” det är ju ändå kö”. Han stannade helt enkelt i mittenbanan när det ändå var rödljus och fullt med bilar ståendes runtomkring, öppnade dörren på bussen och viftade till sig de väntande resenärerna. Ett pärlband av folk letade sig igenom havet av bilar och tog sig snabbt upp på bussen, lagom till grönt ljus och omedelbar avfärd.

Intjänad tid? 17 000 miljoner millisekunder minst….

Det är inte ALLTID som bussens elektronik, upplästa stations-service och verkligheten stämmer helt överens. Det kan därför, vid enstaka tillfällen, vara något besvärligt för den ovane pendlaren att exakt veta var man är.

Morgonens fall innebar att det, vid avstigningstationen, visades en station i displayen, lästes en annan och verkligheten vittnade om något HELT annat… Resultatet blev att morgonens trötthet segrade och vår utsände stod handfallen, okapabel att gå av bussen. Istället blev det att glatt åka en station till och kliva av där.

Tur nog är linjerna dragna så konstigt att gångsträckan efteråt inte ökade en meter….

Påhoppsinlägg är ovanliga på pendlarnytt…

Men att på morgonbussen, när det är mulet ute, sitta och läsa Metro iförd mörka solglasögon och dessutom tvingas föra tidningen närmare ansiktet för att lyckas se bokstäverna i dunklet… Pucko!

Pendlarnytts utsände prövar:

Stadspendling! Yes indeed, utan farhågor kastar man sig rakt in i den Malmöitiska kommunaltrafikens eskapader ( i dagens fall 5:ans buss).  Snabbt konstaterande: Alla andra gillar också bussen. Så mycket att den faktiskt redan vid påstigningstillfället kan klassas som full.

Insikten: Batman begins har egentligen ett antal floskler i sig; men Liam Neeson trugar ändå ihop flera gånger att Christian Bale måste ”mind your surroundings”. Sällan har denna tes blivit så aktualiserad som idag. Bussen är alltså full av människor, och främre delen av bussen präglas av ett yngre, stående klientel. Det är relativt trångt, främst beroende på den medelålders mamman med barnvagn som irriterat betraktar sina medresenärer som om de just sagt att barnet har ett utseende endast en mor kan älska. Väl framme vid hennes hållplats ökar irritationen då hon ska, likt en övingskörande fickparkerare, tråckla sig ut ur bussen. Det unga klientelet drar dock en lättnadens suck och fyller snabbt det tomrom i bussen som uppstår efter henne. Inte vår utsände. Lugnt och stillsamt är det läge att stå kvar på sin plats. Han har, efter filmtittande, lärt sig att vara medveten om omgivningen och har redan INNAN sett den väntande barnvagnen vid hållplatsen som nu ska ombord på bussen. Efter några få sekunders sittande på fällsätena måste alltså samtliga som rusat dit moloket lomma tillbaka till sin tidigare plats (där de flesta nu upptäcker att en överviktig herre i 50-årsåldern nu står).

Ett inre leende bryter tillfälligt igenom hos vår utsände; äntligen användning för film-floskler.

Pendlarnytt vilar aldrig! Idén om att våra utsända skulle vila från sin konstanta plikt att rapportera det som ingen ser är lika befängd som ett x2000 i tid efter 60 mils resande. Emellertid är det ju så att vissa insikter och observationer kräver, för att de ska kunna rättfärdigas med utrymme här, att man först efter noggranna efterforskningar kan sätta ord på själva kärnan i företeelsen.

Alltså ber vi eventuella läsare, gillare och allmänna entusiaster av det skrivna pendlandet att med tålamod se framtiden an; när frekvensen på inläggen sänks kan det mycket väl innebära en höjning i kvalitet!

(pendlarnytt vill här understryka att så inga garantier för kvalitetshöjning lämnas)

We’re still out there; and we’re watching.

Pendlarnytt räds icke det nya och har idag därför provat på flerpersonspendling! Det är viktigt att inledningsvis säga att sällskapet i princip inte spelar någon roll eftersom personen ifråga, OAVSETT vem det är, stör djupt ingrodda morgonrutiner. Hela schemat får åsidosättas då sociala regler som generellt inte uppstår i pendlandet plötsligt uppstår. Det går inte att sätta på sig lurarna, effektivt ignorera omvärlden och fokusera på sitt. Det ska tilläggas att det egentligen inte uppställs några tydliga krav på socialiseringen med ens resesällskap, utan snarare är en hyfsfråga; man ska bara ”inte fokusera på annat”. I praktiken rör det sig inte längre om begreppet pendla, utan snarare om begreppet ”resa”. Eftersom pendlandet består av egenutformade ritualer; en egen tid på dagen som präglas av ofrånkomlig tidsåtgång till noggrant urvalda saker, alternativt sömn, så blir ytterligare en persons närvaro ett moment som sätter hela processen ur spel.

Kontentan? Flerpersonspendling existerar inte, för i samma ögonblick som ytterligare en person blir delaktig i morgonens/eftermiddagens förflyttning slutar det vara pendling och blir en resa. Bra eller dålig beror då, och först då, på resesällskapet. Men pendlande, det är det icke!

Pendlar med en lätt trasig, oerhört freudiansk buss…

Lunchpendling! Föga känt men icke desto mindre förekommande. Idag skulle pendlandet Malmö c-Lund c-lunch-Lund c-Malmö c avverkas och insikterna lät inte vänta på sig.

11.08-tåget från Malmö proklamerades snabbt avgå först 11.20 varvid 11.21-tåget med fler anhalter direkt kom in bilden. På frågan vilket tåg som skulle vara snabbast svarade konduktören på perrongen i sann juridisk anda ”det beror på”. Avgår 11.08-tåget 11.2 och får förtur om spåret (tydligen används ett) kommer det att komma först…

Kl. 11.18 annonseras dock att 11.08-tåget kommer avgå 11.25 varvid valet blir enkelt och pendlarnytts utsände tar plats på 11.20-tåget med anhalter.

En station innan Lund tar tåget det lugnt och blir omblåst av det prioriterade, försenade 11.08-tåget som nu kör in tid… Av någon anledning får jag matbutiks-kassa-kö-vibbar över hela situationen… Det går inte att vinna…

Undrar hur tillbakaresan blir…

Morgonens resa präglades av morgonens Ekonyheter i lurarna, vilka ger 15 minuters informativt pendlande… de övriga minuterna brukar spenderas på olika sätt; idag lätt smyglyssnandes på de tre närsittande tonårstjejernas varierande diskussioner. På mindre än 20 minuter hann följande ämnen avhandlas (med reservation för ev. missar, jag var trött och kan ha somnat till då och då):

Lagt skolschemas fördelar och nackdelar

F.d. klasskamraten som tydligen satt på samma buss.

Nämnda f.d. klasskamrats avgång samt sällskap

Smink

Mobiltelefoner

Skoltrötthet och motivationsbyggade saker för terminen

Internet i allmänhet (brett ämne)

Drömkillens längd (alltså meter över havet, inga andra ”mått” diskuterades)

Mitt favoritämne blev dock det avslutande, nämligen politik och valet 2010. Samtliga tre konstaterade att de inte fick rösta men spenderade ändå lång tid åt att diskutera vad de skulle rösta OM de hade rösträtt på söndag. Likaså diskuterades vad deras föräldrar ämnade rösta på samt (intressant nog) vad icke-närvarande kompisars föräldrar skulle rösta på ( i detta fall rörde det sig om Sverigedemokraterna vilket också påverkade deras syn på kompisen). Pendlarnytt är såklart en politiskt oberoende blogg och tar inte ställning för något politiskt parti eller block utan väljer istället att fokusera på det härliga slutcitatet i diskussionen:

”SD och politik alltså… alltså jag fattar ingenting”.

En pendlare är alltid förberedd. Med nästan autistisk precision har var sak sin plats i morgonutrustningen för att tänkandet ska kunna nomineras tisigt på morgonen. Likt Batmans ”gadgetbälte” finns en lämplig arsenal av välbehövligheter såsom rabattkort, hörlurar, mobiltelefon och plånbok på sin respektive plats ifall/när det är aktuellt för en punktinsats.

Problemet uppstår när outfiten ändras. Fair enough när det handlar om byxbyten då de flesta byxor har liknande fickor; känslan av kortet i fickan finns kvar. Nej, det är när ytterplagget ändras som svårigheterna uppstår. Plötsligt ändras morgonbeteendet och ens sedvanliga ”slå-lätt-mot-fickorna”-rutin för att säkerställa att allt är med försvinner utan att man reagerar. Den ersätts istället vid hållplatsens/perrongens fibrilt rotandes i fickor/väskor/plånböcker med ett allt mer desperat uttryck i ansiktet.

Paris Hilton blev nyligen arresterad med knark i sin väska; hon hävdar att det inte är hennes och att någon annan lagt det där. Varför lägger ingen ett busskort i mina byxor? Jag lovar inte peka ut vem det var…