Ibland får jag intrycket att tågförarna sätter särskild prestige i att starta mjukt. Idag lyckades föraren på 07:10-tåget från Helsingborg accellerera ekipaget från stillastående så behagligt att jag tänkte på en varm sommarbris. Mycket kompetent gjort. Det gjorde också att han blir förlåten för att komma iväg först 07:13. Det är viktigt med yrkesstolthet.
Det är som vanligt tyst som i graven inne i bussen som sakta puttrar fram genom morgontrafiken. Den ryckiga körstilen som busschauffören praktiserar gör alla lite lätt obekväma, framförallt när vinterkläderna som åkt fram plötsligt gör en generös sittplats trång och liten.
Vid folkets park sker så det som förändrar karaktären på bussresan. Ombord kliver 5 stycken mörkhyade herrar, troligen med ursprung i centrala Afrika. De ser oerhört ovana ut vid kylan och mängden vinterkläder de har på sig stärker intrycket av att klimatet måste vara nytt för dem. Omedelbart bryter de bussåkandets oskrivna regler: De pratar högljutt, ler mot allt och alla och ger på det hela taget ett så spontant intryck att man som stelfrusen blekvit bussresenär undrar hur man egentligen tänkt som varit så inåtvänd och tyst fram tills nu.
En station senare har klimatet på bussen förändrats och temperaturen som nyss gjorde att jag småfrös i min höstrock har förändrats så pass att jag känner ett behov av att knäppa upp. När så fler passagerare äntrar bussen blir det tydligt för alla att denna händelse är det roligaste som kan hända en busstur som denna. Gapskratt och ett nästan dansartat bakåtklivande i bussen får alla sittande att dra på smilbanden medan den vandrande isbrytaren tar sig längre bak.
Nästa station är min avstigningsplats men det är inte förrän jag klivit av bussen, stannat till i kylan och känt hur mina leder stelnat till igen som jag inser att jag stänger rocken, spänner musklerna vid varje steg och sakta men säkert sänker blicken så den fokuserar på trottoaren framför mig igen.
Nu undrar många vad som hände med resan in i det okända som kallas ”landsbygden”. Well, den hände men mer oinspirerande resa får man leta efter… Så det gör vi! Pendlarnytt ger inte upp utan konstaterar att 17.20-tåget mot Eslöv inte inspirerar tillräckligt; men samtidigt en solid grund att fortsätta efterforskningar överallt annars!
Dagens insikt blev speciell när den äldre damen i busskön diskuterade betalandet med busschauffören så länge att bussen med avgångstid 5 min efter kunde köra om och därmed varva sin kollega. Resenärerna verkade tycka lika bra om detta som busschauffören. Betalningen då? Jojo-blipparen var trasig, vilket damen inte ville acceptera då hon köpt månadskort för att ta vara på alla dagar. Förhoppningsvis kan hon okynnesresa med bussen hem och då betala så hon får valuta för pengarna…
I ett försök att vidga vyerna kommer snart en av pendlarnytts utsända bege sig mot en skånsk småstad via tåg.
vidare info kommer…
Folk som bloggar behöver såklart stöd. Utan material att blogga om blir inläggen snart som postkontoren i Sverige, tämligen glesa (poäng).
Idag konstaterade en av pendlarnyts administration att Fazer skickat oförsvarliga mängder choklad till en kvinna som bloggar om just choklad i olika format och varianter. Fair enough, de vinner ju på det eftersom hon nämnde deras bidrag ganska omgående. Hon blir glad eftersom hon får choklad och fler saker att blogga om.
Pendlarnytt undrar nu i stillhet; var är våra månadskort, Skånetrafiken? Inte för att vi på något sätt kräver sådana, vi kommer likväl att pendla vidare i vår vardag med samma frenesi på jakt efter insikter och fyndigheter men likväl hade backningen känts som en uppmuntran. En indikation på att uppskattandet inte bara finns i läsarens mungipe-leende eller i facebook/twitter-gillandets stillsamma befintlighet utan även inuti det system vi dagligen begagnar oss av i vårt konstanta sökande efter ljuspunkter i vardagen. För en organisation där spott och spä tillhör vardagen, där tidhållandet ska vara en självklarhet och minsta försening innebär dålig publicitet och opinion i diverse medier och där resenärens feedback är lika ovanlig som patiens med riktiga spelkort känns tillvaratagandet av de som försöker bidra till gemytligheten desto viktigare!
Annars går det bra med ett rabattkort också…
Malmö som stad har en vana att innehålla bilar. En hel del sådana, framförallt på morgonen. Detta har lett till vissa trafikmässigt intressanta lösningar i rusningstrafikens outtröttliga värld. Morgonens busschaufför rationaliserade helt enkelt bort bytet av körbana till hållplatsen under parollen ” det är ju ändå kö”. Han stannade helt enkelt i mittenbanan när det ändå var rödljus och fullt med bilar ståendes runtomkring, öppnade dörren på bussen och viftade till sig de väntande resenärerna. Ett pärlband av folk letade sig igenom havet av bilar och tog sig snabbt upp på bussen, lagom till grönt ljus och omedelbar avfärd.
Intjänad tid? 17 000 miljoner millisekunder minst….
Här står han, Öresundstågens skönaste konduktör. Idag har han viskat fram sina hälsningar till alla passagerare och glatt filosoferat om fredagen och allt vad den innebär. Observera den nonchalanta stilen och deg faktum att han minsann inte behöver gömma sig bakom någon dörr. När han sen går sin rond ser han varje människa bakom biljetten. This is how it’s done!
Låt oss alla hylla honom som månadens konduktör. Hurra!
Det är inte ALLTID som bussens elektronik, upplästa stations-service och verkligheten stämmer helt överens. Det kan därför, vid enstaka tillfällen, vara något besvärligt för den ovane pendlaren att exakt veta var man är.
Morgonens fall innebar att det, vid avstigningstationen, visades en station i displayen, lästes en annan och verkligheten vittnade om något HELT annat… Resultatet blev att morgonens trötthet segrade och vår utsände stod handfallen, okapabel att gå av bussen. Istället blev det att glatt åka en station till och kliva av där.
Tur nog är linjerna dragna så konstigt att gångsträckan efteråt inte ökade en meter….
Påhoppsinlägg är ovanliga på pendlarnytt…
Men att på morgonbussen, när det är mulet ute, sitta och läsa Metro iförd mörka solglasögon och dessutom tvingas föra tidningen närmare ansiktet för att lyckas se bokstäverna i dunklet… Pucko!
Pendlarnytts utsände prövar:
Stadspendling! Yes indeed, utan farhågor kastar man sig rakt in i den Malmöitiska kommunaltrafikens eskapader ( i dagens fall 5:ans buss). Snabbt konstaterande: Alla andra gillar också bussen. Så mycket att den faktiskt redan vid påstigningstillfället kan klassas som full.
Insikten: Batman begins har egentligen ett antal floskler i sig; men Liam Neeson trugar ändå ihop flera gånger att Christian Bale måste ”mind your surroundings”. Sällan har denna tes blivit så aktualiserad som idag. Bussen är alltså full av människor, och främre delen av bussen präglas av ett yngre, stående klientel. Det är relativt trångt, främst beroende på den medelålders mamman med barnvagn som irriterat betraktar sina medresenärer som om de just sagt att barnet har ett utseende endast en mor kan älska. Väl framme vid hennes hållplats ökar irritationen då hon ska, likt en övingskörande fickparkerare, tråckla sig ut ur bussen. Det unga klientelet drar dock en lättnadens suck och fyller snabbt det tomrom i bussen som uppstår efter henne. Inte vår utsände. Lugnt och stillsamt är det läge att stå kvar på sin plats. Han har, efter filmtittande, lärt sig att vara medveten om omgivningen och har redan INNAN sett den väntande barnvagnen vid hållplatsen som nu ska ombord på bussen. Efter några få sekunders sittande på fällsätena måste alltså samtliga som rusat dit moloket lomma tillbaka till sin tidigare plats (där de flesta nu upptäcker att en överviktig herre i 50-årsåldern nu står).
Ett inre leende bryter tillfälligt igenom hos vår utsände; äntligen användning för film-floskler.